Allmäntillståndet

Usch
Ätit för mycket gott
Sovit för lite
Allt ligger och pyr inom mig
Samma sak varje år
fast i år var det annorlunda
sjukskriven, avdankad och trött
ny upplevelse
men jag fick en härlig jul ändå
trevligt sällskap
och paket som jag aldrig anade jag skulle få
jag trivdes denna julen
ser fram emot nästa
fast utan pust och stön dagarna efter
samma sak varje år
och jag som inte får träna bort det...

Tidig morgon eller sen natt?

Sitter på mitt onda sår, det på låret...det svider var gång jag rör mig på stolen. Jag får skylla mig själv, klant-Fia...

Är det tidig morgon?
Är det sen natt?
Jag jobbar, och vet inte längre knappt vad dagtid är. Mörkret bryter in och stjäl all min vakna tid. Jag sover i mörker, arbetar i mörker, dammsuger i mörker, vattnar blommorna i mörker. När är det gryning egentligen?

Ser adventsljusstakar när jag ser ut genom decembernatten. Tänk om det kunde snöa lite elegant nu, lite puder...
Kalmar är vackert när mörkret faller, speciellt nu med alla belysningar i trädgårdar och hus. Jag ser Öland härifrån, och det lyser vackert från bron.

Hur vackert det än är, så kan det inte vara normalt att vara vaken nu. Men jag är det, och jag har varit det i 6 år nu. Jag som bara skulle sommarjobba...
Varför klaga? Fast tjänst, fick löneförhöjning i år och inkomst var månad. Nej, den är för liten iofs...inom vården är den oftast det. Torka skit och suga slem är inte högt rankat i lönetrappan. Slicka upp och sparka ner är bättre betalt.

Och nu planerar jag mina lediga dagar i mars. Schemat t.o.m. 12 mars ska vara klart nästa söndag. Sedan får det bära eller brista. Det gäller att veta i förväg när den där festen är, när hon/han fyller år osv. Det är den 9 december nu, och jag ska jobba den 9 mars enligt mitt schema...

1 december

Hm...så var det dags, 23 dagar kvar till jul...
Jag har inte köpt en enda julklapp och har egentligen ingen aning om vad jag ska köpa.
Till syskonbarnen har jag väl ganska bra koll, men sen...nej, det blir att springa dagarna innan och panikhandla något, som jag gjort alla andra år...
Det var enklare när man var liten, då skrev man en lång lista (jag gjorde så i alla fall) på minst 30 punkter där det jag ville ha fanns med, oftast ifrån kataloger som skickats hem i brevlådan.
Sedan var det bara att invänta de första paketen i garderoben...dit smög jag när ingen såg och räknade paketen. Jag har nog fortfarande kvar några protokoll från mina barndoms jular, ifyllda med hur många julklappar jag fick, mina systrar fick osv... Jag kan säga att de jular som jag fick fler paket än jag önskade mig var jag extra glad...

Men nu har man blivit äldre, jag kan inte ens önska mig nåt, vet inte vad jag vill ha. Trevligt sällskap, god glögg, saftig julskinka - ja det är väl sånt man uppskattar mer när man blir äldre...tragiskt egentligen. Är man omogen och sniken om man önskar sig 30 julklappar? Och om jag mot all förmodan skulle få 30 julklappar, skulle jag då uppskatta dom lika mycket som då? Eller gjorde jag det då? Vilket var viktigast, innehållet eller antalet? Ja, jag vet inte...

Tack, men nej tack

Var går gränsen för hjälpsamhet?
Ska man sluta hjälpa, när man vill vara snäll?
Ska man sluta hjälpa till, när man egentligen klampar in på någon annans revir?
Hur uppfattar egentligen den andre personen det, när man kommer och pysslar och grejar med saker och ting? Är man snäll eller pain-in-the-ass?
Som vårdpersonal är det svårt att sätta gränser, man hjälper ju till hela tiden, eftersom personen i sängen är inte kapabel ens till att spotta slem, torka bort en tår, klia sig på näsan...
Som privatperson följer det med mig, förmågan/oförmågan att hålla på konstant, och ibland kanske det blir för mycket, fast jag aldrig ser det. Jag är ju bara jag...

Advent

I fönstret lyser adventsljusstaken och stjärnan,
på bordet ligger en röd duk och en ljusstake med fyra röda ljus pryder bordet...
Imorgon är det dags, första ljuset ska tändas.
När jag var liten såg jag alltid fram emot första advent,
speciellt i skolan när fröken läste ett avsnitt ur en bok,
fyra personer utsågs varje år att läsa adventsdikten och
hela klassen hade varsitt ljus i bänken som tändes vid morgonsamlingen...
Ibland bjöds det på pepparkakor och saft...

När jag gick i gymnasiet hade vi nåt liknande,
vi kunde julfika tillsammans ibland, och bara vara.
Våra lärare tog med sig kakor och sånt,
men ingen ville fika med den ungerska mattelärarinnan,
hennes ungerska kakor/degklumpar var inte ätbara...

Idag har jag ingen större tradition,
det har hänt att jag tänt alla ljusen samtidigt.
I år har jag inte fått någon julstämning än bara...
Hoppas den kommer när snön kommer, om den kommer...

Morgonstund har guld...

hm...morgonstund har guld...njae, snarare brons eller nysilver eller nåt sånt.
Sådana här morgonar är inte kul.
Har nyligen kommit hem efter 10 timmars arbete, sparkat av mig skorna, gett katterna mat och borstat tänderna.
Kollar mailen innan jag ska sova, men upptäcker härmed att jag inte var så trött som jag var på jobbet...nattens dilemma...bli aldrig för trött, det slår tillbaka när man blir övertrött.
Så nu sitter jag här, vid den tidpunkten när solen gått upp, eller ja, nästan i alla fall. Ljuset sprids i lägenheten och katterna (speciellt den lille fan) har fått spelet.
Så det där med morgonstund och guld...njae...jag tror det är överreklamerat, i alla fall idag.
Men det är väl så det ska vara...folket runt omkring mig börjar vakna, det är söndagmorgon och för dom - sista ledighetsdagen. För mig innebär detta att jag gjort mitt för några dagar...nu kan jag vara ledig...ska bara sova ett par timmar först...

Första snön

Det var snö när vi körde in emot Kalmar, årets första snö...och den ligger fortfarande kvar på marken. Det är kallt i luften, det biter i kinden och jag stormtrivs.
När vi kom hem kokades glögg, doften av pepparkakor spreds i köket och jag blev alldeles varm i hjärtat.
Målet med resan till storstan var härmed avklarat och jag fick väl ut det mesta av trippen. Det fick mitt sällskap också, vilket ställer mycket på sin spets. Vad gör vi nu? Vad kommer hända?

Det är november nu, snart kommer december och i januari blir det flytt...men inte för mig, jag stannar kvar och väntar, inväntar vad som sker. Ska jag vänta? Jag vet inte...vet du?

Graderna sjunker utanför fönstret, det kommer bli kallt i natt och jag ska till jobbet om några timmar. Undrar om värmen fungerar på jobbet? Undrar om det kommer snöa i natt?
Jag undrar...

Dagar i storstan

Klockan är halv fem på morgonen och
om ungefär nio timmar sitter jag bakom ratten och kör mot storstan, Stockholm.

Ska hälsa på lite folk,
kramas lite,
gå på IKEA vid Kungens kurva och köpa julsaker,
andas storstan och avgaser,
känna pulsen bland människorna,
känna hetsen,
fika i Gamla stan,
där vi brukar sitta,
mittemot Science-fictionbokhandeln.

Det ska bli skönt att komma hemifrån ett par dagar,
se nya omgivningar, få lite distans till livet härhemma.
Sedan kommer man hem med nya friska tag,
eller så behöver man vila upp sig...
Men till helgen hägrar arbetet igen, som vanligt och
snabbt kommer man tillbaka till vardagen igen.

Hur är det då?
Vardagslivet?
Är det så jag lever? Eller som du lever?
Vad är vardag för dig?
Jag har tappat all fokus och vet inte längre.
En vardag för mig är som vilken annan dag,
ibland ska man jobba, ibland är man ledig.
Jag drömmer om ett mån-fre-jobb, 7-16.
Där man slipper jobba helger och röda dagar.
Tänk, då kunde min vardag bli veckodagar och
mina helger bli mina värdefulla, lediga dagar...
de dagar jag längtar efter på en onsdag.

Ska ha sällskap i bilen till storstan,
hoppas det blir bra musik på radion,
eller en rolig diskussion om något ganska oväsentligt.
Jag tycker om att åka på bilresor,
se omgivningar från bilrutan och framför allt:
köra fort... ;-)
Hoppas det blir fler bilturer nästa år,
i den röda 460:n...

Tiden

Det började för 21 år sedan, fast det minns jag inte så mycket av...
Det fortsatte genom högstadiet, befriade mig från gympalärarens försök från att få oss flickor att bli gymnaster...ingen av oss hade talang...
Vidare upp genom gymnasiet, busskort istället för cykel, gym istället för att ut och springa...
Och nu sitter jag här, utarbetad vid 26 års ålder, tack vare en patient...

Jag talar om värk, mina damer och herrar...något man egentligen inte ska erkänna att man har. Jag är uppvuxen så i alla fall...småkrämpor förtränger man, stora krämpor likaså.
Jag har aldrig varit rädd för att gå till läkaren, ibland har jag gjort det i onödan, men jag går hellre en gång för mycket än en gång för lite. Det finns patienter som jag tagit hand om som struntade i symptomen och kom för sent till sjukhuset, hamnade på min avdelning där lungorna/hjärtat/hjärnan valde att tacka för sig och kasta in handduken...

Det är nog sedan jag började jobba här som jag blivit mer medveten om att uppmärksamma symptomen. Något som min omgivning också fått erfara. Det är av omtanke, det vet dom...

Det märks att man börjar bli gammal när man kan tala om förfluten tid, speciellt om sådant som hänt för 5, 10 och kanske 20 år sedan...ännu värre blir det om man talar om värk...
Undrar hur jag kommer se ut när jag blir 75?

Nej, jag ska inte svamla runt, jag mår faktiskt ganska bra. Jag ska inte klaga, det finns dom som har det värre, men i dagsläget ska jag ändå erkänna att jag är lite off. Förhoppningsvis är det botbart den här gången.

Lussekatten

hm...
julmässornas tid
glögg
pepparkakor
russin och mandel
saffran

Känslor väcks i magen och jag kan se mig själv som barn, då jag tittar in i ugnen och iakttar mammas lussekatter som växer och doftar ljuvligt. Jag kan fortfarande höra hennes ord när hon påpekar att dom är varma och att jag får vänta med att äta dom...men skam den som ger sig...och sedan spottar jag vilt omkring mig när jag upptäcker att hon la russin i dom i alla fall. För vad är det egentligen med russin? Varför smakar dom så illa när dom är i saffransbullar och smakar gott när dom simmar i glöggen? Och vem kom egenligen på att man skulle ha russin och mandel i glöggen? Var det för att dryga ut vätskan??

Jag var på julmässa igår och fylldes av dofter, glitter och ljus. Det är inte många dagar kvar nu tills jag får börja sprida julen hemma hos mig...jultomtar, ljusstakar, adventsstjärnor och alla ljus...ljusen som tänds var dag när vi vandrar mot mörkrets tid. Men så kommer den dagen, dagen strax efter nyår när man kan kräkas åt den där tomten som står i hörnet, den där som bärs upp ifrån källaren varje år och väger bly, men som ändå ska fram och sprida mysstämning i hörnet i hallen. Men jag gillar det ändå...jag skulle kunna pyssla året om, om jag fick...

Det finns en lägenhet på mitt område som har julstämning året runt. I fönstret på tredje våningen hänger julstjärnan och där har den hängt i 4-5 år... Nu har innehavaren lyckats hålla sig och inte tänt den än, men gör säkerligen det till första advent. Resten av året hänger den bara där, och väntar...

Den första julmässan är avklarad och två flaskor glögg har redan tömts. Den ena var från förra året - den späddes ut med sprit och russinen sög åt sig alkoholen när dom simmade runt. Den andra flaskan dracks igår, under nyktare förekomster, men delades med pepparkakor (lussekatterna var slut i affären).

Undrar när mamma ska baka lussekatter i år? Hinner jag före eller ska jag åka hem till henne och tråna framför hennes ugn? Mammor kan bäst, så kommer det nog alltid vara...

Höst och vinter

Regnet föll igår och det var kallt ute.
En promenad i rusket var inte att tänka på...
Så, i fåtöljen med en kopp te satt jag,
njöt av regnet som smattrade mot rutan och
skapade ett mörker i lägenheten som gav mig
lusten att tända alla ljus jag kunde hitta.
Igår var det riktig höst...
och jag njöt...

Idag är det vinter i luften,
vill känna snön mot min kind och
känna friskheten i luften...
När kommer den?
Jag kommer njuta då med...

Fick besök igår,
kokade riktig choklad på spisen...
sån där som mamma gjorde när man är liten...
ytterligare ett tillfälle att njuta.

Jag vet att jag är en höst/vintermänniska...
det bara är så!

Söndag

Ny vecka börjar i morgon, börjar livet imorgon?
- Har helgen varit bra? frågar dom jag känner...
- Jovars, den har rullat på precis som alla andra dagar...
- Gjort nåt kul då?
- Jag har levt! Eller i alla fall försökt...

Tiden sätter sina spår och mina ärr börjar läkas lite smått, men jag vet inte om dom kommer glipa igen...
Imorgon är det i alla fall en ny vecka...ville bara konstatera det. Om den fortsätter som den tidigare ser framtiden ljusare ut...

Ord jag lever efter...

Döm inte allt du ser
Tro inte allt du hör
Säg inte allt du vet

Tomrum

det finns ett hål där mitt hjärta en gång brukade va
det finns ett tomrum där min självkänsla satt
där har du lämnat dina spår, där tog du allt du ville ha
och jag är inte den som jag en gång ha varit
och jag lever mina dagar i ett minne utav dig

du kom du såg du segrade
du tog min själ för given
liksom en våg belägrade
min huvudlösa kropp

sen du försvunnit har jag förstått
att ta den kärlek som jag fått
vårda den med öppen dörr
för jag är lika förälskad som en gång förr

du kom du såg du segrade
du tog min själ för given
liksom en våg belägrade
min huvudlösa kropp

du kom du såg du segrade
du tog min själ för given och försvann...

Thomas Eriksson

Saknad

Det vackraste stunden i livet var den när du kom,
och allt var förbjudet.
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om,
för det ekar i huvudet.

Och det blod som trodde var stilla
det fick du att rinna,
och den uppgivna röst som jag nyttja så illa
fick du att försvinna.

Och jag somna' den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria.
Men det visa' sig dagen därpå att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria.

Och den stund som jag kände som nära
var blott alvedon
och de himmelska ben som jag ville förtära,
de gick därifrån.

Så kom änglar! Kom älvor!
Det börjar bli kallt.
Graderna sjunker så fort överallt,
och det hjärta, som skulle bli ditt på nåt vis,
fryser nu sakta till is.

Natten som kom sov du vaken och drömde om
allt som vi kunnat göra.
Om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt,
och om nån att beröra.

Och jag kunde ha gjort vad som helst
för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst
av den farliga branten.
(Jag liksom föll över kanten)

Så kom änglar...

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat.
Där satt jag med mina grönbruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat

Så kom änglar och ta mig till henne
och ge mig en chans
för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne
nån annanstans.

Kom änglar...

Lars Winnerbäck

Leva i valet och kvalet

Beslut kan vara svåra att fatta, beslut kan vara omöjliga att förstå konsekvenserna av.
Jag trodde på en ny chans, igen...men det känns som broar bränns framför min väg och gör att min väg genom livet begränsas av brustna löften. Löften om kärlek, trohet och vänskap.

Egentligen kanske man bara skulle spola ner allt på toaletten och skita i det...för vem vinner egentligen i slutändan? Den som sårar eller den som blir sårad?

Men ännu skiner solen

Snart nalkas nattens kval.
Den tid då min hjärna går på högvarv och då jag analyserar allt jag gjort/skulle gjort/ville gjort...saker som jag inte hann göra, kunde inte göra osv. Varför är det så svårt att leva sitt liv som man vill egentligen? Varför måste ödet spela människan ett spratt? Jag hade sett ett annat slut på denna sommaren som gått, jag såg en annan början på den hösten som pågår...Jag hoppas fortfarande på att nästa år blir bättre, men det dröjer ett tag tills dess...

Sorgen i mitt hjärta finns där fortfarande, ärren glipar ständigt och vill inte läka. Varför måste det göra så ont? Det var ju inte jag som gjorde fel...eller?! Att vakna varje dag gör jag automatiskt, dock alldeles för tidigt och för ofta under natten, men att somna och ha ett huvud som snurrar med tankar som får mig att vilja krypa ur mitt skal är en evig plåga. Det är samma tankar som snurrar när jag sitter för mig själv i mörkret på jobbet.

Det har gått tre månader nu. Inom mig är det svart, men ännu skiner solen var dag...undrar när den ska skina för mig?

Misstag

Jo, visst har jag felat i livet...det är inte det. Jag försöker inte framkomma som en feminin Messias, men jag tror att de misstag jag gjort i livet är ganska få och förhållandevis små i jämförelse med andra.
Så varför skriver jag då om misstag? Livet är fullt av dessa ting som får oss att vakna till i vardagen och får människan att inse att nåt kan faktiskt vara rätt/fel.

När man inser att man har gjort ett misstag, är det egentligen för sent, men också att erkänna ett misstag är ett steg framåt och det kan ju aldrig vara för sent...eller?! När man gör bort sig i vardagen, skyller man på nåt lättsamt. Gör man sen bort sig igen, kommer ångesten krypande och först då inser man felet. Ordet varför blir standard i varje fundering och tanke.

Jag erkänner ett misstag idag...jag har varit för lättlurad när det gäller kärlek. Men den styrka som växer efteråt kan kanske bara bli starkare, eller så faller den och då faller jag. Standardsvaret jag fått under denna process har varit "jag vet inte" och just nu så känner jag mig kräkfärdig på de orden, orkar inte höra dom längre...men jag vet att jag kommer höra ekot efter dom ett bra tag till.

Dan före dan

Sitter vaken och stirrar ut i natten, de flesta sover nu och här sitter jag - våndas inför kommande natt. Då ska jag till jobbet igen och pressa mig till den vakenhetsgrad som jag kan...kämpa för att hålla ögonen öppna, en liten stund till...strax får du gå hem.

Men det är inte bara elände med nattjobb egentligen. Jag tror jag aldrig tänkt så klart ändå när jag jobbar natt. För när man sitter där i mörkret och tänker över sitt liv kan det mesta hända. Jag får ofta tankar och impulser till att göra saker. Planerar min kommande lediga tid och skapar projekt i min omgivning.

Den senaste tiden har jag funderat mycket över min livssituation, hål som jag grävt ner mig själv i och hål som andra grävt åt mig. Speciellt en person grävde ner mig rejält, men försöker då och då kasta ner lite jord till mig så att jag inte ska stå så djupt ner...
Alla tjejer som läser detta inser förstås att det är en man det handlar om...konstigt vore det annars. Skulle vi tjejer skriva om vad vi gör mot varandra? Nej, det går inte. Det vore ju att blotta sin själ och avslöja oss direkt. Näh, grabbar. Vi är slugnare än så...ni vet aldrig var ni har oss och det finns stunder där ni inte har någon aning om vad som händer.

Nattjobbets vara eller inte

Det började för ett par år sedan, misstaget som förändrade allt i livet...varför skulle jag vara så dum att jag gick på det egentligen?
Jag sökte jobb och dum nog sökte jag nattjobb. Bra pengar och ledig flera dagar i sträck hette det, jodå, det stämmer ju, men min kropp har lidit tillräckligt av mitt stretande mot nattsömnen.

Hur är det då att jobba natt? undrar du. Jo, så här är det...
1) Du kämpar en ständig kamp mot sömnen, antingen för att hålla dig vaken eller för att kunna sova för att klara av nästa natt.
2) Du inser att du aldrig kommer kunna sova ifatt, inte ens på din semester.
3) Ditt sociala liv kommer att sakna brinna upp likt en tändsticka. De dagar som du är ledig är ingen annan ledig, och de dagar som du ska sova, ska dina vänner träffas och göra allt det där som du ville göra när du var ledig.
4) TV:n/datorn blir ditt sällskap i natten, de nätter du inte kan sova för att du har sovit för mycket/för lite.
5) Tidsperspektivet kan du glömma. Var det onsdag jag skulle till tandläkaren? Vad är det för dag idag? Dagarna försvinner och du lever ditt liv efter de nätter som du jobbar.
6) Glöm regelbundna mattider. Snart kommer du på dig själv att vara hungrig mitt i natten och sugen på något när blodsockret sjunker.
7) Tröttheten efter nattens sviter kan sitta i ett tag och de dagar som du är ledig, finns det inga egentliga problem med att gå och lägga sig mitt på dan.