Tack, men nej tack

Var går gränsen för hjälpsamhet?
Ska man sluta hjälpa, när man vill vara snäll?
Ska man sluta hjälpa till, när man egentligen klampar in på någon annans revir?
Hur uppfattar egentligen den andre personen det, när man kommer och pysslar och grejar med saker och ting? Är man snäll eller pain-in-the-ass?
Som vårdpersonal är det svårt att sätta gränser, man hjälper ju till hela tiden, eftersom personen i sängen är inte kapabel ens till att spotta slem, torka bort en tår, klia sig på näsan...
Som privatperson följer det med mig, förmågan/oförmågan att hålla på konstant, och ibland kanske det blir för mycket, fast jag aldrig ser det. Jag är ju bara jag...

Advent

I fönstret lyser adventsljusstaken och stjärnan,
på bordet ligger en röd duk och en ljusstake med fyra röda ljus pryder bordet...
Imorgon är det dags, första ljuset ska tändas.
När jag var liten såg jag alltid fram emot första advent,
speciellt i skolan när fröken läste ett avsnitt ur en bok,
fyra personer utsågs varje år att läsa adventsdikten och
hela klassen hade varsitt ljus i bänken som tändes vid morgonsamlingen...
Ibland bjöds det på pepparkakor och saft...

När jag gick i gymnasiet hade vi nåt liknande,
vi kunde julfika tillsammans ibland, och bara vara.
Våra lärare tog med sig kakor och sånt,
men ingen ville fika med den ungerska mattelärarinnan,
hennes ungerska kakor/degklumpar var inte ätbara...

Idag har jag ingen större tradition,
det har hänt att jag tänt alla ljusen samtidigt.
I år har jag inte fått någon julstämning än bara...
Hoppas den kommer när snön kommer, om den kommer...

Morgonstund har guld...

hm...morgonstund har guld...njae, snarare brons eller nysilver eller nåt sånt.
Sådana här morgonar är inte kul.
Har nyligen kommit hem efter 10 timmars arbete, sparkat av mig skorna, gett katterna mat och borstat tänderna.
Kollar mailen innan jag ska sova, men upptäcker härmed att jag inte var så trött som jag var på jobbet...nattens dilemma...bli aldrig för trött, det slår tillbaka när man blir övertrött.
Så nu sitter jag här, vid den tidpunkten när solen gått upp, eller ja, nästan i alla fall. Ljuset sprids i lägenheten och katterna (speciellt den lille fan) har fått spelet.
Så det där med morgonstund och guld...njae...jag tror det är överreklamerat, i alla fall idag.
Men det är väl så det ska vara...folket runt omkring mig börjar vakna, det är söndagmorgon och för dom - sista ledighetsdagen. För mig innebär detta att jag gjort mitt för några dagar...nu kan jag vara ledig...ska bara sova ett par timmar först...

Första snön

Det var snö när vi körde in emot Kalmar, årets första snö...och den ligger fortfarande kvar på marken. Det är kallt i luften, det biter i kinden och jag stormtrivs.
När vi kom hem kokades glögg, doften av pepparkakor spreds i köket och jag blev alldeles varm i hjärtat.
Målet med resan till storstan var härmed avklarat och jag fick väl ut det mesta av trippen. Det fick mitt sällskap också, vilket ställer mycket på sin spets. Vad gör vi nu? Vad kommer hända?

Det är november nu, snart kommer december och i januari blir det flytt...men inte för mig, jag stannar kvar och väntar, inväntar vad som sker. Ska jag vänta? Jag vet inte...vet du?

Graderna sjunker utanför fönstret, det kommer bli kallt i natt och jag ska till jobbet om några timmar. Undrar om värmen fungerar på jobbet? Undrar om det kommer snöa i natt?
Jag undrar...

Dagar i storstan

Klockan är halv fem på morgonen och
om ungefär nio timmar sitter jag bakom ratten och kör mot storstan, Stockholm.

Ska hälsa på lite folk,
kramas lite,
gå på IKEA vid Kungens kurva och köpa julsaker,
andas storstan och avgaser,
känna pulsen bland människorna,
känna hetsen,
fika i Gamla stan,
där vi brukar sitta,
mittemot Science-fictionbokhandeln.

Det ska bli skönt att komma hemifrån ett par dagar,
se nya omgivningar, få lite distans till livet härhemma.
Sedan kommer man hem med nya friska tag,
eller så behöver man vila upp sig...
Men till helgen hägrar arbetet igen, som vanligt och
snabbt kommer man tillbaka till vardagen igen.

Hur är det då?
Vardagslivet?
Är det så jag lever? Eller som du lever?
Vad är vardag för dig?
Jag har tappat all fokus och vet inte längre.
En vardag för mig är som vilken annan dag,
ibland ska man jobba, ibland är man ledig.
Jag drömmer om ett mån-fre-jobb, 7-16.
Där man slipper jobba helger och röda dagar.
Tänk, då kunde min vardag bli veckodagar och
mina helger bli mina värdefulla, lediga dagar...
de dagar jag längtar efter på en onsdag.

Ska ha sällskap i bilen till storstan,
hoppas det blir bra musik på radion,
eller en rolig diskussion om något ganska oväsentligt.
Jag tycker om att åka på bilresor,
se omgivningar från bilrutan och framför allt:
köra fort... ;-)
Hoppas det blir fler bilturer nästa år,
i den röda 460:n...

Tiden

Det började för 21 år sedan, fast det minns jag inte så mycket av...
Det fortsatte genom högstadiet, befriade mig från gympalärarens försök från att få oss flickor att bli gymnaster...ingen av oss hade talang...
Vidare upp genom gymnasiet, busskort istället för cykel, gym istället för att ut och springa...
Och nu sitter jag här, utarbetad vid 26 års ålder, tack vare en patient...

Jag talar om värk, mina damer och herrar...något man egentligen inte ska erkänna att man har. Jag är uppvuxen så i alla fall...småkrämpor förtränger man, stora krämpor likaså.
Jag har aldrig varit rädd för att gå till läkaren, ibland har jag gjort det i onödan, men jag går hellre en gång för mycket än en gång för lite. Det finns patienter som jag tagit hand om som struntade i symptomen och kom för sent till sjukhuset, hamnade på min avdelning där lungorna/hjärtat/hjärnan valde att tacka för sig och kasta in handduken...

Det är nog sedan jag började jobba här som jag blivit mer medveten om att uppmärksamma symptomen. Något som min omgivning också fått erfara. Det är av omtanke, det vet dom...

Det märks att man börjar bli gammal när man kan tala om förfluten tid, speciellt om sådant som hänt för 5, 10 och kanske 20 år sedan...ännu värre blir det om man talar om värk...
Undrar hur jag kommer se ut när jag blir 75?

Nej, jag ska inte svamla runt, jag mår faktiskt ganska bra. Jag ska inte klaga, det finns dom som har det värre, men i dagsläget ska jag ändå erkänna att jag är lite off. Förhoppningsvis är det botbart den här gången.

Lussekatten

hm...
julmässornas tid
glögg
pepparkakor
russin och mandel
saffran

Känslor väcks i magen och jag kan se mig själv som barn, då jag tittar in i ugnen och iakttar mammas lussekatter som växer och doftar ljuvligt. Jag kan fortfarande höra hennes ord när hon påpekar att dom är varma och att jag får vänta med att äta dom...men skam den som ger sig...och sedan spottar jag vilt omkring mig när jag upptäcker att hon la russin i dom i alla fall. För vad är det egentligen med russin? Varför smakar dom så illa när dom är i saffransbullar och smakar gott när dom simmar i glöggen? Och vem kom egenligen på att man skulle ha russin och mandel i glöggen? Var det för att dryga ut vätskan??

Jag var på julmässa igår och fylldes av dofter, glitter och ljus. Det är inte många dagar kvar nu tills jag får börja sprida julen hemma hos mig...jultomtar, ljusstakar, adventsstjärnor och alla ljus...ljusen som tänds var dag när vi vandrar mot mörkrets tid. Men så kommer den dagen, dagen strax efter nyår när man kan kräkas åt den där tomten som står i hörnet, den där som bärs upp ifrån källaren varje år och väger bly, men som ändå ska fram och sprida mysstämning i hörnet i hallen. Men jag gillar det ändå...jag skulle kunna pyssla året om, om jag fick...

Det finns en lägenhet på mitt område som har julstämning året runt. I fönstret på tredje våningen hänger julstjärnan och där har den hängt i 4-5 år... Nu har innehavaren lyckats hålla sig och inte tänt den än, men gör säkerligen det till första advent. Resten av året hänger den bara där, och väntar...

Den första julmässan är avklarad och två flaskor glögg har redan tömts. Den ena var från förra året - den späddes ut med sprit och russinen sög åt sig alkoholen när dom simmade runt. Den andra flaskan dracks igår, under nyktare förekomster, men delades med pepparkakor (lussekatterna var slut i affären).

Undrar när mamma ska baka lussekatter i år? Hinner jag före eller ska jag åka hem till henne och tråna framför hennes ugn? Mammor kan bäst, så kommer det nog alltid vara...

Höst och vinter

Regnet föll igår och det var kallt ute.
En promenad i rusket var inte att tänka på...
Så, i fåtöljen med en kopp te satt jag,
njöt av regnet som smattrade mot rutan och
skapade ett mörker i lägenheten som gav mig
lusten att tända alla ljus jag kunde hitta.
Igår var det riktig höst...
och jag njöt...

Idag är det vinter i luften,
vill känna snön mot min kind och
känna friskheten i luften...
När kommer den?
Jag kommer njuta då med...

Fick besök igår,
kokade riktig choklad på spisen...
sån där som mamma gjorde när man är liten...
ytterligare ett tillfälle att njuta.

Jag vet att jag är en höst/vintermänniska...
det bara är så!