Halka inte, halka inte...

Den kom till slut. I lördags vräkte den ner och parkerade sig vitt och brett.
Snön har kommit till Stockholm. Den kom med råge, nästan 15 cm på en gång och med den kom halkan. Det är andra gången snö kommer i den här staden sedan jag flyttade hit. Första gången var den 1 november och nästan ingen i hela stan hade på vinterdäcken eftersom det varit +10 och regn dagen innan. Då kom snön helt oväntat kl. 16 på dagen och med den kom blixthalkan. Folk fick panik, fastnade i köer, kunde inte komma hem. I uppförsbackar rullade bilar bakåt, människor skötte sina toalettbestyr i diken längs motorvägarna och hann faktiskt göra det eftersom trafiken stod still. Det var ren kaos.
Denna gången satt dock vinterdäcken på och trafiken flöt, men tunnelbanor och pendeltåg klarade inte av det, där blev spåren för hala och allt blev försenat. Än i dag (onsdag) är trafiken fortfarande lite försenad på vissa håll, eftersom det fortsätter att snöa litegrann och sätter käppar i hjulen (har tunnelbanetåg hjul?!)
Jag skulle ut på krogen i lördags och upptäckte snöovädret en timme innan jag skulle åka med tunnelbanan. Dags att planera outfiten för kvällen, anpassad för kyla (nja, någorlunda iaf)
När jag väl kom iväg så var naturligtvis tåget försenat och jag fick stå och stampa en stund. När jag väl kom in till stan, ibland hala trottoarkanter och moddiga vägar såg jag hur folk koncentrerade sig där dom gick. Man kunde nästan se deras tankar i deras gång och i deras blick. Det var samma som vad jag tänkte; "Halka inte, halka inte..." (Det vore ju pinsamt att dratta på arslet inför halva Stockholm, liksom, typ...)

En annan vinkel

Tänk vad nytt man kan upptäcka genom att göra en väldigt enkel manöver.
Tänk vad man kan se, känna och höra genom att ändra sina mönster.
Tänk vad spännande ting man kan se på "andra sidan".
Tänk att jag inte kommit på det tidigare.

Jag gick den sedvanliga promenaden från jobbet idag, först genom sjukhusets kulvetar, ut på parkeringsplatsen bakom sjukhuset, nedför gången och stentrapporna, fram till rödljusen, under tunneln, fram till nästa rödljus och sedan förbi videobutiken och färghandeln, restaurangerna och mot tunnelbanan.
Men idag såg det annorlunda ut, även om jag gick på samma gata så såg jag den med andra ögon. Det är ganska enkelt egentligen, nästan lite banalt, men om du fortfarande läser mina ord, vet jag att du fortfarande är nyfiken.
Idag skulle jag inte stanna vid tunnelbanan, jag skulle vidare förbi den och valde därför min väg noga. Jag kom fram till mitt rödljus, stannade tills den gröna gubben närvarade, för att sedan korsa vägen. Därefter gjorde jag mitt val. Jag gick inte över gatan mot videobutiken, jag fortsatte på den vänstra sidan och hade gjort ett val. Jag valde den andra trottoaren.
Ganska enkelt egentligen, och det är ganska fantastiskt vad man kan uppleva genom att gå på den andra trottoaren för en gång skull. Jag såg skyltfönster jag inte sett förut, jag såg in i lägenheter och fick en föraning om hur lägenheterna längs min väg kunde se ut. Jag såg skrattande barn vid ett dagis, hörde en kör sjunga som änglar vid en lokal. Jag såg och upplevde saker som jag inte gjort, för att jag alltid valt att gå på den andra sidan vägen. Jag hade troligen inte hört barnen skratta eller kören sjunga om jag inte valt en annan väg idag.
Undrar vilken väg jag ska ta imorgon? Det finns mycket kvar att se, känna och höra...