Bannlyst

Jag har blivit bannlyst från en bloggsida som jag ofta läst.
Genombrott och efterspel hette den...
Nu är jag borttagen, och måste få en inbjudan till sidan för att kunna läsa den.
Det kommer aldrig hända.
Han kommer aldrig ge mig access till sina inre tankar igen.
Tråkigt men sant.
Undrar varför egentligen?
Vad är han rädd för?
Vad tror han kommer hända om jag läser hans ord?
Killen som skriver, skriver riktigt bra.
Så bra att jag hela tiden vill se en fortsättning.
Men nu får jag inte läsa mer.
Jag har blivit bannlyst.

Det hände nåt....

Jag gick ut på juldagen, mot alla odds.
Träffade vänner jag kände, någon av släktingarna och andra människor som fanns där i vimlet.
Jag var på hyfsat humör, skulle egenligen på en blinddate som jag fegade ur, men jag hittade något annat istället.
Han var där, en glad kille i vit skjorta och jeans. Han väckte min nyfikenhet och jag tänkte, va fasen! Kör på!
Vi dansade och sjöng högt till musiken. En kille som dansar och gillar det! Wow!
Vi stannade kvar till stängning och sedan tog vi sällskap hem. Promenaden gick genom stan och jag lämnade av honom vid hans port. Han berättade att han inte var singel, men att han hade haft det trevligt under kvällen. Vi sa Hej då och skiljdes åt.

Vad jag senare fick reda på var att han frågat om mitt nummer, men inte vågat höra av sig. Efter lite luskande fick jag reda på hans nummer och skickade ett sms.

Han blev kort därefter singel och resten är historia...

Nya tankar kanske...?

Säg, den som inte bär en längtan
Gå en väg som ingen har gått
Fånga sin dag och ge den mening
Det är dags vi lever nu

För älskar du livet så lev det med mig
Vi fångar vår dag som den är
Ingenting ska få hindra oss, min vän
Låt oss få leva och rumla en stund
På jorden, den som är vår
För älskar du livet så lev det nu med mig

Säg, den som inte har nå'n dröm kvar
Att se eller uppleva nån'ting
Resa sin väg och hitta hem igen
Det är dags vi lever nu

Long live life, viv'la'vie, eläköön elämä
Länge leve livet
Ja

...

om jag inte klarar av
det jag tror du kommer svara
åh om du bara ger dig av
utan att jag fått förklara
om jag inte hunnit visa vem jag är
innan morgonen är här

om du tvivlar för en stund
så finns jag alltid här
till det sista andetaget
på en hundradels sekund
jag gör vad du begär
till det sista andetaget

jag ger dig allt jag nånsin kan
vi står och faller med varan

du var den som håller mig
när jag sjunker i förtvivlan
åh du kan tvinga mig att se
ljuset från en andra sidan
när jag tvivlar får jag styrkan i från dig
till när du behöver mig

Trampa i samma spår

Det var drygt två år sedan jag tränade på det här stället, men det håller i sig ändå. Spinning-lokalen har inte ändrat sig mycket, nya lampor på väggen och siffrorna på väggen är borta, det är allt. Sedan har man övergått mer och mer till pulsträning, vilket var min fasa förut, men nu sitter jag där och kollar pulsen...some things do change.
Det är fortfarande en kamp om sin favoritcykel. Jag hade en kille som jag battlade förut med, om cykeln i hörnet. Igår var det dags igen...
Men han vek av och tog cykeln vid dörren, och jag chockade nog honom när jag valde cykeln bredvid istället för den i hörnan. Varför han inte valde hörnet vet jag inte, men jag har kommit på att det fläktar mer om man inte sitter i hörnet. Så han får gärna sitta där om han vill, bara han låter bli cykel nummer två direkt in till höger.
Tjockisen som ser ut att få en hjärtinfarkt cyklar fortfarande. Han är en sådan där kille som för tre år sedan började träna där och skulle gå ner i vikt. Han satsade hårt, köpte cykelbyxor, spinningskor och hela kittet. Nu sitter han med en pulsmätare, men är trots allt blingbling, fortfarande lika fet idag som för tre år sedan. Varje gång jag ser honom undrar jag vad han gör där egentligen. Han orkar inte ens cykla en hel låt. Men tapper, det är han.
Sedan är det killen som luktar illa, han som ser ut som en bonde. Jag kommer inte ihåg vad vi kallar honom. Men han luktade alltid skit, rent ut sagt, och trampade som en dåre redan innan passet. Han är kvar.
Sedan är det sprinterproffset. Den äldre herren med liten kalaskula som sitter längst bak och trampar för livet. Fort trampar han, hela tiden...men inte kommer han längre fram för det. Han sitter lika still som oss andra.
Flera av ledarna är kvar. Hon som tjoa hela tiden, körde alltid tunga pass. Sedan den lilla ljusa, också klämkäck och ville att vi skulle sjunga hela tiden. Sedan den mörka glada, hon som var gravid senast jag såg henne, hon kör på än idag, lika klämkäck hon.

Rutiner

Jag har börjat få bra koll på morgonrutinerna numera. När jag äntligen somnar har klockan blivit 5 på morgonen, och sedan vaknar jag klockan 9 igen och då kan jag lika gärna stiga upp.
In i badrummet, på med tofflorna, kollar kattlådan, sätter upp håret.
In i köket, fixar mat till katterna, vatten och torrfoder ska dom ha.
Fram med en skål, fram med havregrynen och inledningen till en underbar (inte) frukost kan börjas. Det blir gröt varje morgon, för enkelhetens skull, och för att jag inte får i mig annat. Det är bra näring, säger dom som vet, det sa till och med Gunde Svan en gång i tiden.
Gröten är klar och nu finns två alternativ, sitta och äta i köket och glo på människor som springer ut och in på Netto, eller framför tv:n.
Hur eller hur så avviker jag sällan från denna rutin, i alla fall inte nu sedan jag lever själv. Finns ingen vits att baka scones en söndagsmorgon, koka ägg och duka frukostbord. Det är ju ändå bara jag som ska äta och det tar 5 minuter. Sedan ut i köket, diska och påbörja dagen. Duscha eller träna? Nästa dilemma...

Det tråkiga är att det känns tryggt med rutiner. Man vet vad man ska göra, när man ska göra det och hur det ska göras. Jag behöver inte fundera längre, det blir som en trygghet i sig att jag bara kan köra på varje morgon och inte reflektera över vad jag gör. Har inte ens tänkt tanken på vad som händer den dagen som havregrynen inte räcker till en grötsats. Då faller hela grejen med min rutinsfrukost.

Hela dagen är naturligtvis full av rutiner, men det som nästintill aldrig förändras är morgonrutinen. Jo förresten! En grej... Om jag ska till jobbet på morgonen, duschar jag först innan jag kokar gröt! Där ser ni, det finns avvikelser...(patetiskt, jag vet)

Vägen tillbaka

Sitter nu och försöker hitta vägen, vägen tillbaka.
Den finns där någonstans, men dimman framför mina ögon hindrar min sikt.
Jag ser inte tydligt vägen framför mig, vetskapen om att den finns där är uppenbar, men vart den ska leda mig vet jag inte.
Semestern tog slut med ett hårt besked. Jag hann landa tre veckor efter semesterns slut. Jag hann arbeta tre veckor på det nya jobbet innan jag var tvungen att säga upp mig. Tre veckor...
Det gick över en natt, fortfarande vet jag inte vad som hände. Det var över, 5 år av mitt liv flashade förbi mig och lämnade mig ensam kvar.
På en veckas tid förlorade jag mitt hem, min sambo, mitt jobb och min bil.
Kvar stod jag med mitt förstånd och katterna, dom som vi skaffade tillsammans.
Men som i alla brytningar gick det inte smärtfritt, vi fortsatte leva i ett låtsas-parförhållande, tills den dagen då flyttkarlarna kom. Söndagen den 4 november gick flyttlasset, ingen visste förutom min familj, hans och våra chefer.
Jag sa ingenting till mina vänner, hade ingen kraft och jag tror jag skämdes för att jag inte fick det att hålla samman, jag har ju lyckats förut.
Egentligen skulle jag inte kört bil den dagen, jag såg knappt vägen på vissa sträckor då tårarna föll som mest. Pratade med katterna i baksätet för att lugna mig själv, men båda två somnade vid Södertälje, så jag var lämnad till mitt öde. Jag var ensam.
Två veckor är det längsta "tystnaden" vi haft. Igår bröt jag den. Vet egentligen inte varför, kanske en förhoppning, en förväntan, en önskan. Jag såg din blottade själ och jag gick in för stöten. Undrar om jag träffade rätt?
Det har gått 42 dagar nu. Jag är fortfarande ensam.