Avokado och nötter

Funderar på att sluta äta. Allt är så dyrt här ändå.
Tänkte bara handla litegrann för att fylla upp det lilla kylskåpet jag har, och gick därför och plockade från hyllorna.
- Ja just det, det behöver jag.
- Och det!
- Och det!
Korgen fylldes snabbt, funderade på om jag skulle hämta en vagn eller inte, men hejdade mig i rättan tid. Allt är så dyrt här och man tvingas välja det billigare sortimentet ändå. Kom sedan fram mot kassorna och kom på en sak.
- Kattfan ska ju ha mat...hm...vilken sort ska jag ta?
- Den billigare eller det som han äter?
Kan ju inte köpa nåt äckligt till katten, nej han får ta finmaten eftersom han äter den, så kan jag knapra på en morot till middag, eller nåt. Katten ska äta sig mätt och belåten.
Vid kassan tickar kronorna på och med en besviken blick räcker jag fram mitt ICA-kort.
- Usch, jag som bara skulle handla litegrann...jaja, det är bara att åka hem och göra matlådor till jobbet. Då sparar man in på lunchpengarna. Har blivit en hejare på pajer och diverse fyllningar, hela huvudet är fyllt av uppslag med olika sorter.
När jag kommer hem med kassarna upptäcker jag att jag glömde köpa avokado och nötter, attans! Kanske ska gå ner till turkaffären på hörnet bara för det. Det slutar med att jag kommer hem med lite mer än bara avokado och nötter.
Inte undra på att allt är dyrare här, man köper ju tio gånger mer än man egentligen behöver...

Killen

Det sitter alltid en man på buss nummer 3, varje morgon 6.40.
Skinnjacka, tajta stuprörsjeans, långt, relativt kammat hår med lite självfall. Oftast i svarta nyanser, men en smula färg vid olika t-shirtstryck.
Han sitter där med sin Metro, alldeles ensam och övergiven.
Det spelar ingen roll hur full bussen är, han får alltid sitta ensam.
Jag har sett honom i två veckor nu och börjar fundera lite mera över honom.
- Varifrån kommer han?
- Vart ska han?
- Varför har han i stort sett samma kläder på sig varje dag?
- Vad gör han om dagarna?
- Varför sitter ingen hos honom? Luktar han illa?
Han är inte gammal, kanske 20 eller däromkring, ganska normalt utseende, varken snygg eller ful. Har en vänlig blick, men man vill ju inte stirra för mycket. Jag har lärt mig att det inte är bra i den här stan, vad som helst kan hända. Men den här mannen kan jag inte sluta tänka på eftersom jag möter honom varje dag. Undrar om han åker här på helgen, får utforska det nästa vecka och uppdatera information här då...
Han viker alltid sin Metro och bär den med sig ut. Han kanske ska lägga den i pappersinsamlingen när han kommer till sitt slutmål, kanske läser någon annan den, kanske läser han den igen med större entusiasm än på bussen, om det nu är möjligt.
Han hoppar alltid av en station före mig, en plats mellan noll och ingenting. Undrar vart han tar vägen? Hm...
Killen där borta förblir en intressesfär för mig, en sfär som jag inte vill bryta, han ska förbli ett frågetecken bara för sakens skull, han som sitter där borta...

Världsbilder

Dom är överallt.
Man ser dom, hör dom och kan inte låta bli att titta.
Dom hörs ljudligt, har en särskild klang i talet och ser väldigt utmanande ut.
Jag ser dom varje dag när jag åker tunnelbanan.
Där sitter dom.
Fjortisarna.
Dom är uppsminkade, uppklädda och försöker passera 18-årsgränsen.
Dom talar högt och ljudligt, säger typ, liksom och vadårå hela tiden och gör sig märkvärdiga.
Jag kan inte sluta titta på dom.
På något sätt är jag fascinerad av dom, hur deras självbild har blivit så förvrängd att dom faktiskt tror att dom är nåt. Ja, för visst är det så, är dom nåt egentligen?

På tunnelbanan sitter det mycket konstigt folk enligt mig. Häromdagen hoppade en tvåbarnspappa ombord med sina barn och lämnade dom ensamma ett par stationer. Dom klarade sig visst själva, för pappa hade inte tid att följa med dom ända fram. Den äldsta av barnen var nog inte mer än 10...men man kanske gör så här. Jag som är "lantis" i andras ögon kanske har en annan världsbild som inte passar in i denna mentaliteten.

Imorgon möter jag dom igen, fjortisarna. Dom går inte att undgå, dom är överallt...