En oviss tid för svammel

Funderar på att lägga ner den här bloggen...
Det är ändå ingen som läser...

Eller gör det det?
Läser du där ute mitt svammel?

Om så är fallet, ska jag fortsätta?
Eller är det enbart svammel?

Mitt svammel närmar sig sitt öde,
kanske borde jag avslutat det innan jag började...

Eisa Peitää (eller nåt)

Jaha, så gick dom då och vann, finnarna.
Landet som nästan alltid kommer sist...
Nu går dom och vinner hela skiten,
Eurovision song contest...där ser man

Jag gillade dom skarpt
Tyckte det vore en skräll om dom vann
Men innerst inne saknar jag den riktiga schlagern
Den där glittriga, glamorösa och vackra
Kvinnor i draperade klänningar, män i frack
Det var då det, nu kan man visst se ut hur som helst.

Anyway, kan finnarna, kan alla...
Och du, vi vann inte Eurovision...
Men vi vann OS & VM i hockey!
Sug på det, finnar!

Eh, va??!!

Ok, föreställ dig följande:

Du, en härlig vårkväll
På en cykel,
Cyklandes genom landsbygden
Mellan bondgårdar och hagar
Känn doften av gödsel och nyklippt gräs

Du kommer fram emot en lada
Det börjar skymma lite
I ladans fönster lyser en adventsljusstake
Och en till i fönstret bredvid

Du ler en smula och cyklar vidare
Vid nästa lada tittar du upp igen
En adventsljusstake till som är tänd

Vad är det med dagens bönder egentligen?
Är dom dårfinkar eller bara australiensare som längtar hem...
Who knows...
Jag log i alla fall.

Minnen

Blundar
Jag är så trött
Kan knappt hålla ögonen öppna
Tröttheten faller på
Måste sluta jobba natt snart...

Det var i nattens mörker som jag trivdes bäst förut.
Jag är fortfarande en nattmänniska, men jag ska nog inte arbeta nätter så mycket längre till. Det sliter för mycket på kroppen nu. Det känns inombords.
Njutningen jag fick av natten förut, har blivit en form av plåga. En strävan efter ett slut och en strävan efter att få komma hem. Jag vill bara krypa ur mitt skinn just nu, lägga det på golvet och krypa ner i sängen och inte komma fram förrän jag sovit ut. Det var länge sedan jag gjorde det. Sover jag länge på min lediga dag får jag dåligt samvete för jag kunde gjort så mycket annat på den tiden. Jag och tiden har inget sunt förhållande just nu.

En gång i tiden var vi ett, jag och tiden.
Jag är en minnesmänniska, lever gärna på minnen och vill gärna le åt saker som hänt mig och andra under åren. Det kan vara glada minnen, men även svåra minnen som jag minns.

Häromdagen fick jag en flashback till 2004.
Det var ett glatt minne.
Jag spenderade några dagar på Gotland.
Bodde på Kneippbyn och drack cider i solen på en båt.
Handlade på ICA-torget på Stortorget, dyrt men nära.
Anledningen till att jag minns detta är att jag fann plastkassen i den nedersta lådan den här dagen. Mina soppåsar börjar ta slut och där låg den, ICA-kassen från Visby.
Jag kan inte minnas vad jag handlade, troligen chips och läsk eller nåt annat onyttigt. Det var tiden före GI och Atkins. Före ryktena om att chips orsakade cancer.
Än idag ler jag åt Gotland, jag längtar till dagen jag får se det igen. Dagen då färjan glider in i hamn och man ser ringmuren slingra sig, kyrktornens spiror bland grönskan och de små husen...

Hm...minnen...

Ledig kväll

Hm...cyklade in till stan på fredagskvällen (5 maj). Klockan var väl strax innan 18 och jag trampade glatt iväg, hade en kjol på mig och en kofta. Sommaren är i antågande, det blir färre och färre lager man tar på sig innan man går ut.
Jag cyklade sakta och kände doften av vitsipporna som solade sig i kvällssolen. När jag kommit ifrån skogen "därhemma" kom jag fram till husen, där studenterna bor. Där kom doften av grillkorv och kött, kol och rök. Hm...det började kurra i magen. Jag cyklade vidare och någon bakade nog bullar då jag möttes av kanelbulledoft när jag närmade mig stan.
Folk var glada, lättklädda inne i stan, flertalet bar på en system-kasse och man anade vad som hägrade runt hörnet, hemma hos polaren eller likande. Jag kände avund när jag insåg att jag inte var bjuden på någon fest, men å andra sidan så njöt jag av att se folket, njuta av atmosfären.
Nu kommer fikatiden, när man kan sitta på ett café och bara titta på folket och det är helt OK att göra det. Ingen bryr sig. Så länge solen skiner är det lugnt om man sitter ensam och läser en bok, dricker en kaffe eller bara observerar. Det ser skumt ut om man gör det på vintern, det är också bökigt att få av sig alla lager med kläder innan man ens kan sätta sig. Sen vet man att man ska ut i eländet igen och behöva klä på sig alla lager.
Det finns ett uteställe/pub i stan som har uteservering och även glasservering dagtid. Där kan man sitta och ta en öl/glass och bara vara....är det inte underbart...