Vems är rösten?

Varje dag hör jag den, den talar till mig och visar mig vägen.
Det är rösten jag hör, men vems är det?
På morgonen är det en kvinnoröst, den låter hes och trött.
Under dagen växlar den sedan till att vara en stressad mansröst eller en manhaftig kvinnlig röst.
Vissa dagar kan jag bli irriterad på den, varför måste den låta så högt? Finns inte en chans att blunda...
En gång utropades fel namn vid fel plats. Kaos utbröt i vagnen.
Ja, pendeltågschaufförerna må ha olika röster, men det är tur att dom kör mig till jobbet var dag. Utan dom skulle trötta jag aldrig komma fram kl 6 på morgonen.

Sjuk? Njae, bara lite ofräsch...

Hostat i en vecka nu, vill inte ge med sig. Det blir inte bättre av alla sorters preparat jag köpt på apoteket i hopp om att slippa gå till läkaren. Jag vet liksom inte vart jag ska vända mig i den här staden...var ligger närmaste vårdcentral??

Jag är nog en sådan som vägrar inse att jag är sjuk. Jag? Sjuk? Njae, bara lite ofräsch, lite hostig och snuvig, men inte sjuk inte...
När jag väl är sjuk så blir jag svag och lealös, orkar ingenting och får dåligt samvete för att jag inte dammsugit, dammat, vattnat blommorna, lagat middag när jag ändå gått hemma. Kanske dags att gilla läget och inse att sängläge innebär sängläge, inte att man städar rummet där sängen står, eller organiserar garderoben, eller planterar om blommorna i rummet, eller bäddar rent och får automatiskt tvätta allt i korgen...
Nej, jag måste lära mig att släppa taget. Annars kommer jag inte bli frisk. Just därför går jag till jobbet idag istället, då kan jag inte göra allt därhemma...

Jaha...

Nu har det hänt, det första ljuset är tänt...
Någon i grannhuset har julpyntat sina fönster...

Attans då...
blir bara påmind om alla julklappar jag ska hinna köpa...
Samma sak varje år...
Varför är det såhär?
Varför stressar jag ihjäl mig med allt jag ska hinna göra?
Pynta, handla, göra godis, vara social, gå på x antal julbord...
Hm...det är ju bara en gång om året det är såhär...
så det får väl gå då...

Dialekter

Denna staden är inte gjord för någon som mig. Jag är en utböling, ett bihang från landet utanför Stockholm. Hela jorden centreras runt denna staden och sådana som jag får acceptera och anpassa sig efter det. Ta seden dit man kommer heter det ju, men det är inte så jäkla lätt när man inte ens kan kommunicera med vissa.
Nog för att jag talar småländska och kanske inte talar så rent som alla andra, så är det väl inte så svårt att fråga mig om vad jag egentligen sa... Jag har genom åren bearbetat bort min dialekt en aning, men när jag kommer hem till Småland igen, kryper dialekten fram och jag anstränger mig för att inte tala så rent längre. Nu kan jag bräka på, och alla förstår mig.
I Stockholm så garvar folk åt mig ibland när jag är otydlig och glömmer bort mina "r" i orden, för det är ju så jag talar. Ord som betyder annat och förkortningar har vi också råkat ut för...
Jag garvar åt folk för att dom låter så jädra övertydliga. Det är nästan pinsamt hur folk artikulerar ibland och att dom anstränger sig för att låta så snobbiga som möjligt. Sedan kommer ju sanningen fram när ord som typ, liksom, vaddårå ploppar upp som grodor.
Äsch lite kul är det väl i alla fall...Varför ska alla låta likadant? Näh, nu ska jag skärpa mig och ta itu med min dialekt, det får låta som det vill. Folk kan ju alltid fråga om dom inte fattar vad jag säger. Jag kan alltid skylla på att jag är smålänning, vad ska dom skylla på?